Historia och landsgränser

Hur kommer det sig att vi fortfarande skriver historia utifrån våra nuvarande landsgränser? Det räcker att gå tillbaka hundra år så stämmer det inte. Ändå söker vi svaren om "rötterna" till landet som om landet alltid hade funnits där.

Belägringen av Helsingborg 1535. En internationell adelsarmé står mot en borgararmé från Malmö. Foto: Wikimedia Commons.

För ett litet tag sedan läste jag Gunnar Wetterbergs bok om Skånes historia (recensionen av den finns här). Det är på många sätt ett imponerande arbete på drygt sexhundra sidor. Boken är bara det första bandet i en planerad triologi om landskapets intressanta skiften, och något som slog mig när jag läste den är hur ofta historiska skildringar fortfarande envisas med att utgå från de nuvarande ländernas gränser. Vi tänker sällan på att gränserna som vi har nu oftast är – i ett något längre perspektiv – nya.

(video) Vad kan vi lära oss av historien?

Det sägs ofta att historia är viktigt – ja, så viktigt att det numera är obligatoriskt att läsa för alla på gymnasiet i Sverige – men mer sällan sägs varför det är viktigt. Just det är ämnet för den här artikeln. Vad kan vi ha historien till, eller vad är den bra för? 

Samtidigt som det ofta sägs att historia är viktigt finns det en utbredd misstro mot vad vi kan lära av historien. Jag får för mig att det handlar om att man har fel utgångspunkter till vad man kan använda historien till. Den är inte en instruktionsbok som bara går att kopiera direkt ur. Vi behöver inte fundera särskilt länge för att upptäcka att det är mycket i historien som vi inte vill uppleva igen.

Så, vad ska vi göra med historien?