(bokrecension) Mary Beard: SPQR – historien om det antika Rom

En av mina favorithistoriker är Mary Beard, som är professor i klassiska språk vid Cambridge. Hon har hållit sig från att ge sig i kast med den uttjatade klichén om Roms fall och istället koncentrerat sig på den riktigt intressanta frågan - om Roms uppgång. 

Hon har skrivit en medryckande och fascinerande bok. Hur kom det sig att denna stad lyckades ta sig an en så stor del av världen? Vad betydde det att medborgarskapet inte stannade vid släktband eller till invånarna i staden Rom? Vad skapade en Republik som överlevde i ett halvt årtusende? Kort och gott - vad gjorde Senatus Populus que Romanus (Senaten och det romerska folket) till den framgångssaga det var så att förkortningen lever kvar överallt i Rom in i våra dagar?

Läs min recension av hennes storverk SPQR på Corren här.

Äventyrlig upptäckare inspirerade Darwin

Den här hösten har varit full av intressanta böcker, en som jag snart kommer skriva om är antikprofessorn Mary Beards senaste som heter SPQR - historien om det antika Rom. En annan, som jag recenserat nyss, är Andrea Wulfs spännande bok om Alexander von Humboldt. 

Humboldt och hans resekamrat vid det 6200 meter
höga Chimborazo som de besteg.

Många känner säkert igen hans namn - kanske från Humboldtströmmen som går utanför Sydamerikas västkust, eller från Humboldtuniversitetet i Berlin - men vem var han? Jag visste inte särskilt mycket om honom innan jag började läsa. I Andrea Wulfs bok Vetenskapens bortglömde hjälte (Leopard förlag) får vi följa den här märklige mannen.

Tidningsartikel: Vad 1600-talet kan lära oss

Paul Khevenhüller med sin fru Regina
Catharina framför sitt slott i Österrike.

Idag har jag skrivit en essä i Corren som handlar om invandring och integration under 1600-talet.

Idén till essän fick jag när jag i somras jobbade på Julita gård i Södermanland. Det var en österrikare som fick gården i donation från kronan på 1630-talet. Han hade kommit som religiös flykting till Sverige tillsammans med sin familj och blev minst sagt välintegrerad i det svenska samhället.

Att duktiga personer som han togs emot välvilligt var en förutsättning för att det glesbefolkade Sverige skulle kunna bli en stormakt. Många av dem som kom blev adlade - det blev den här mannen - och fick höga ämbeten eller blev officerare i armén.

Faktum var att i mitten av 1600-talet var majoriteten av de höga befälen i den svenska krigsmakten invandrare. En av dem var Paul Khevenhüller, som är huvudperson i min essä.

Artikeln om honom finns i sin helhet på Correns sida här.

Vadstena krigsmanshus

Krigsmanshuset i Vadstena

Här kommer en första glimt av ett projekt som jag håller på med på universitetet som handlar om Vadstena krigsmanshus. Vad var då det?

Ja, i korthet var det ett hus där sårade soldater kunde bo och få mat för sig och sin familj. Anledningen till att det behövdes var att Sverige som vi vet var inblandat i extremt många krig under 1600-talet. Kungen, Gustav II Adolf, tyckte att det behövdes ett ställe som kunde försörja soldater så att de inte drog runt längs vägarna och tiggde - och ställde till problem för andra människor. Därför gav han Vadstena kloster till att bli ett hem för sårade soldater, och där slog dörrarna upp för de första att flytta in 1640.

I nästan hundrafemtio år, fram till 1784, bodde sedan soldater här. De gamla klosterbyggnaderna gjordes om en del för att passa som krigsmanshus och varje soldat med familj fick som en liten lägenhet på runt trettio kvadrat, med egen eldstad och möjlighet att leva sitt eget liv ganska fritt, även om det fanns rätt strikta regleringar kring när de måste sova på kvällarna (de fick inte vara uppe efter klockan tio till exempel).

Någon gång i framtiden kommer det här resultera i en längre bok, just nu vet jag inte riktigt när, men det kommer bli en spännande historia om de sårade soldaterna och det liv som väntade dem när de kom hem från de långa krigen.

Artikeln i sin helhet finns här.

Kung Erik och Åtvidaberg

I dagarna är det 600 år sedan Åtvidaberg grundades. Det firas stort med kungabesök och en fin jubileumsbok. Corren bad mig att skriva om stadens grundare, Erik av Pommern.

Vad var det då Erik av Pommern hade gjort för att ta åt sig äran av att ha grundat Åtvidaberg? Ja, det är lite oklart, men han daterade ett privilegiebrev för bergsmännen i närheten av nuvarande Åtvidaberg att börja bryta malm i maj 1413. Det är från det brevet som staden räknar sin "födelse", men det är möjligt att det funnits en by eller bosättning på platsen långt tidigare. Från den här tiden blev bergsbruket åtminstone i perioder viktigt för Åtvidaberg.

Erik av Pommern var en rätt spännande figur som fått ett ganska dåligt rykte, men som jag själv var nyfiken på när jag fick frågan om att skriva om honom. Kolla på bilden här bredvid - han visste att klä sig efter senaste modet - och han ska ha varit allmänt imponerande med ett "ridderligt" uppträdande och för tiden var han väldigt lång, runt 190 cm.

Han var adopterad av drottning Margareta - hon som skapat Kalmarunionen - eftersom hon inte hade några egna barn som kunde ta över tronen. Erik kom alltså som 16-åring att bli tronföljare till Margareta, men det dröjde mer än femton år innan han fick ta över makten från henne.

Men Erik av Pommerns regering blev ingen lyckad historia. Unionen som Margareta hade skapat började snart krackelera och Engelbrekt fick stormännen i den svenska delen att göra uppror och avsätta Erik.

Artikeln om Erik av Pommern finns att läsa i sin helhet här.

Mannen med brasklappen

Hans Brask blev biskop i Linköping för femhundra år sedan. Det kommer uppmärksammas en hel del i staden under året.

Jag fick äran att inleda jubileumsåret genom att skriva en artikel om honom i Corren. Han är en person som har följt med mig rätt mycket, faktiskt ända sedan jag skrev min första uppsats på universitetet om hans maktkamp mot Gustav Vasa.

Till uppsatsen läste jag stora delar av hans brevväxling som faktiskt finns bevarad, vilket är väldigt ovanligt för en person från den här tiden i Sverige.

Vem var han då, denne man som blivit mest känd för sin brasklapp?

Han var född som son till borgmästaren i Linköping, han studerade utomlands i det tysk-romerska riket och under flera år i Rom, innan han återkom och till sist slutade som biskop i sin gamla hemstad Linköping. I unionsstriderna försökte han bevara kyrkans ställning, men det var ingen lätt uppgift och han visade att han stöttade Kristian II - mer känd som Kristian Tyrann - genom att han skulle ha pillat fram sin brasklapp ur sigillet.

Det gjorde att han undkom Stockholms blodbad.

Men när Gustav Vasa tog makten började han först stötta honom, sedan kom de i konflikt när Brask insåg att kungen ville bryta med Rom. Då valde Brask att ta det säkra före det osäkra och fly landet.

Hans Brask levde i en märklig brytningstid som jag tycker är väldigt intressant. Det är som om den nya tiden stod på tröskeln medan medeltiden höll på att fasas ut, och där fanns en del vinnare, som Gustav Vasa, och en del förlorare, som Hans Brask.

Artikeln om Hans Brask finns att läsa här.