Äventyrlig upptäckare inspirerade Darwin

Den här hösten har varit full av intressanta böcker, en som jag snart kommer skriva om är antikprofessorn Mary Beards senaste som heter SPQR - historien om det antika Rom. En annan, som jag recenserat nyss, är Andrea Wulfs spännande bok om Alexander von Humboldt. 

Humboldt och hans resekamrat vid det 6200 meter
höga Chimborazo som de besteg.

Många känner säkert igen hans namn - kanske från Humboldtströmmen som går utanför Sydamerikas västkust, eller från Humboldtuniversitetet i Berlin - men vem var han? Jag visste inte särskilt mycket om honom innan jag började läsa. I Andrea Wulfs bok Vetenskapens bortglömde hjälte (Leopard förlag) får vi följa den här märklige mannen.

Han föddes 1769, samma år som Napoleon, och han växte upp när den franska revolutionens tankar drog över Europa. De påverkade honom mycket. Han blev en upplysningstänkare och en som ville öppna dörrar och se stora sammanhang. Sitt genombrott i forskarvärlden gjorde han genom en lång expedition till Sydamerika kring sekelskiftet 1800 när han var lite drygt trettio år.

När Humboldt kom hem efter de märkliga strapatserna - han hade då bestigit några av världens högsta berg, fotvandrat genom områden där inga européer gått före honom och sett djur och växter som ingen därhemma sett förut - skrev han sin bok "Resa till Sydamerika". Den boken läste sedan Charles Darwin och han hade den med sig på sin egen resa till Sydamerika ett par decennier senare, en resa som vi vet skulle förändra inte bara naturvetenskapen utan synen på både människor och djur.

Kanske var det som inspiratör som Humboldt blev allra viktigast. Det, och hans tanke om att universitetet i Berlin, som han var med och startade, skulle kombinera forskning och undervisning blev förmodligen hans viktigaste bidrag. Men annars är han som Andrea Wulf skriver nästintill bortglömd, ännu mer så i den engelskspråkiga världen än hos oss. Där gjorde man verkligen systematiska utrensningar av hans böcker när Tyskland stod lågt i kurs kring andra världskriget.

Andrea Wulf skriver bra och medryckande, jag kan rekommendera att läsa henne, samtidigt som det är en något spretig bok som handlar om betydligt mycket mer än bara om Humboldt och det gör att den känns lite ofokuserad i en del kapitel. Men på det stora hela lär man sig mycket om den här perioden under första halvan av 1800-talet som var så viktig för hur vetenskapen utvecklades.