Världens längsta runskrift och de första munkarna i Östergötland

Vad som hände för 1000 år sedan när Vikingatiden tog slut och kristendomen kom farande ligger mer runt husknuten än vi tänker oss. Resterna av det en gång så imponerande Alvastra kloster berättar något om vad som hände.

Sommaren 1143 kom ett gäng munkar vandrande till Östergötland. De hade vandrat långt, ända från Frankrike och de slog sig ner alldeles intill Omberg och började bygga sitt kloster. Under århundraden hade kristendomen spridit ut sig över Europa och stärkt sin ställning genom att ingå allianser med kungamakten – samma sak hände här. Munkarna fick marken här direkt från drottningen Ulvhild.

Bara några kilometer bort står en av de märkligaste lämningarna från den tid som kristendomen ersatte. Det är Rökstenen, som har den längsta runinskriften som vi känner till. 760 tecken som fortfarande går att läsa, även om det finns en hel del olika tolkningar om hur de ska läsas. Jag och det dryga femtiotal gymnasielärare från hela Östergötland som var med mig diskuterade vad vi trodde.

En del säger att stenen är en konstruerad gåta och raderna har onekligen ett rätt mäktigt mässande tonfall: ”Jag säger de unga det, vilka de två stridsbytena var”. Andra menar att det är delar av den nordiska mytologin som finns beskrivet på stenen med en del omskrivningar, men att man skulle kunna hitta ledtrådar. Den tredje kategorin är att det är verkliga personer, platser och händelser, men att de har blivit mer poetiskt omskrivna.

Kanske kan Rökstenen helt enkelt ses som det första poetiska verket, öppet för våra tolkningar fortfarande ungefär tolvhundra år efter att runorna ristades.

Men Rökstenen glömdes bort. Kanske visste man inte om vad tecknen var för något när den på 1100-talet murades in i en bod alldeles intill den då nybyggda Röks kyrka. Det måste ha varit ungefär när munkarna kom till Alvastra.

Munkarna arbetade på och började uppföra längor för arbete, för måltider och för sömn. I ena änden, den östra, fick bara de prästvigda munkarna vara, medan andra lekbröder fick vara i den västra delen. De fick hjälpa till med allt möjligt som prästerna inte kunde eller hade tid att göra, och säkert fick de vara med och bygga en hel del i början. Från sina sovsalar på ovanvåningen av sina längor i öster och väster kunde de smyga ner tidigt på morgonen för den första mässan rakt ner i kyrkan.

Det är svårt att föreställa sig hur övermänskliga de kunskaper som munkarna från Frankrike måste ha känts för dem som nu för första gången mötte dem. De kunde både läsa och skriva och de hade böcker med sig. De kunde mura, slå valv, bota en del sjukdomar och introducera örter och växter som dittills varit okända. Vi kanske tänker munkar som rätt fridsamma, men de hade två minst sagt rätt besvärliga uppgifter – att kopiera böcker och den farliga att omvända sådana som inte var kristna än – och de kombinerade nog sin fromhet med att vara rätt envisa och kraftfulla.

Fram till runt år 1400 var Alvastra det förmodligen viktigaste klostret i den här delen av landet, men då blev det snabbt passerat av det nygrundade klostret i Vadstena. Adelsmän, kungar och drottningar tävlade om att få ge gåvor och testamentera jord till det nygrundade klostret. En av de största donatorerna var Sveriges förmodligen genom tiderna rikaste man, Bo Jonson (Grip), som fick sin grav i den då alldeles nyligen påbörjade klosterkyrkan (den finns nu direkt in till vänster innanför dörren under en disk för vykortsförsäljning). Längre fram i kyrkan, nära koret, begravdes drottning Filippa som blivit sjuk och dog strax efter invigningen av kyrkan 1430.

Vadstena blev under slutet av medeltiden det mäktigaste klostret i Norden, och härifrån spreds Birgittinerorden ut över Europa. Varför grundades ett kloster här i Vadstena? Det var Birgitta som hade fått en uppenbarelse om det, men mer än så, hon hade fått en kungsgård och – det var inte vilken kungsgård som helst – av kungen Magnus Eriksson. Det var ett palats i tegel som var nästan sextio meter långt och i tre våningar och nästan trettio meter högt. Det fanns ingen lika magnifik byggnad i hela Norden vid den tiden, och när det blev grundstommen i klostret togs faktiskt den översta våningen bort för att Birgitta tyckte det var för påkostat.

Birgitta själv hade fått uppenbarelsen om att hon skulle grunda ett kloster medan hon bodde i ett hus alldeles intill Alvastra kloster. In till munkarna fick hon inte komma, och hon begav sig – till fots – ner till Rom för att få tillåtelse att bygga sitt kloster. Efter tjugo år fick hon det.

I klostret i Vadstena skulle både nunnor och munkar finnas, i olika delar, och över allt skulle en abbedissa styra. Det fick hon göra längst här i hela Sverige, för klostret stängdes som det allra sista i landet 1595. Då hade det nästan gått sjuttio år sedan Gustav Vasa beslutat att bryta med Rom. Det var en annan tid som hade tagit sin början.  

På vägen upp till klosterkyrkan tog jag bilden här intill på den mäktiga byggnaden, vilken är den fjärde största i landet. Kyrkan är fortfarande påtaglig i Vadstena, men den överskuggas av det ännu mer imponerande slottet – som en påminnelse om att kronan sedan 1500-talet tagit över kyrkans dominans i samhället.