Bortom myterna om krigarkungen

Gustav II Adolf är välkänd, men ändå okänd. Myterna om honom har överskuggat vem han var och gjort att vi idag sällan pratar om hur stor roll han spelade - på gott och ont. 



Gustav Adolf har de senaste drygt femtio åren varit en person som man pratat tyst om i Sveriges historia, men myten om honom har levt kvar. Kanske har den frodats än mer just på grund av den här tystnaden.

Men att närma sig honom och försöka förstå vem han var, vilken personlighet han hade och vad han strävade efter innebär att sätta sig in i tankarna hos en av de mest betydelsefulla personerna i svensk historia. Under drygt tjugo år la han grunden till mycket av den moderna statsmakten i Sverige.

Jag fick 45 minuter på mig och så skulle det finnas tid för frågor. Det visade sig rätt snabbt att den föreläsning jag förberett skulle ha behövt vara betydligt längre, kanske dubbelt så lång för det finns så väldigt mycket spännande att berätta. Så jag fick välja det roligaste.

En av de mest intressanta delarna tycker jag är hur Gustav Adolf uppfostrades. Han föddes inte som tronföljare, men blev det när han var tio. Då fick hans lärare Johan Skytte sätta ihop ett utbildningsprogram för honom som var väldigt ambitiöst och som visade vad man tyckte var viktigt för en blivande kung att lära sig - vilket var alltifrån klassiska verk till praktisk retorik och den samtida politiken och historien.

Sedan tog jag också upp hans kärlekshistorier - de var rätt många. Mest känd är den med Ebba Brahe. Från Gustav Adolf till henne finns tio brev bevarade, från Ebba till honom tyvärr bara ett enda. Breven visar att de var väldigt kära, men också att de tidigt förstod att det var hopplöst för att Gustav Adolfs mor inte skulle godkänna deras relation.

Sedan var berättade jag om gånger när Gustav Adolf var nära att råka riktigt illa ut. En gång under kriget mot danskarna - det var i början av 1612 - blev hans styrka överfallen. I ett försök att fly undan slängde han ut sin häst på isen som gick mellan Pickelsjön och Vittsjön, men det ville sig inte bättre än att isen brast och Gustav Adolf hamnade i det iskalla vattnet. Hade det inte varit för att hans kammarherre Per Banér slängde sig av sin häst och återvände för att dra upp honom ur vaken hade historien om honom kunnat sluta redan där - tjugo år innan Lützen.

Jag måste också säga att det var lite extra kul att Gustav Adolf själv var på föreläsningen, det är ju inte varje dag man får chansen att vara med på bild med en av dem jag pratar eller skriver om.