(video) Hur jag hittar ämnen för mina böcker

En av de vanligaste frågorna jag får är hur man gör för att skriva en bok. En av utgångspunkterna är att ha ett intressant ämne att skriva om, så därför tänkte jag berätta lite om hur jag brukar tänka för att hitta ämnet för mina böcker.

För mig, och jag tror många andra skulle hålla med mig om det, måste jag gå tillbaka till varför jag skriver för att kunna förklara hur jag hittar mina ämnen. En del andra skulle nog säga tvärtom, att de skriver för att det var just skrivandet som lockade dem. Men för mig började det istället med det jag ville säga, och från början var det historia som jag var fascinerad av.

Det finns många sätt att hitta sitt ämne, men jag brukar använda mig av tre som jag kommer diskutera lite mer i det här inlägget.

Ett sätt, och det som jag tror att de flesta först kommer att tänka på, är att hitta den unika historien, den bok som aldrig har skrivits förut men som borde bli skriven. Boken så att säga saknas och den fyller en lucka genom att bli skriven.

Så var det när jag skrev min bok om Karl IX. Om honom fanns det ingen biografi alls när jag började skriva – på 400 år hade ingen tyckt att det var en lämplig person att fördjupa sig i, vilket är ytterst märkligt med tanke på att han både levde ett intressant liv och fick stor betydelse i hela Norden.

Problemet med det här sättet är förstås att det kan vara svårt att hitta en historia som aldrig har berättats förut. Till och med de mest obskyra och märkliga ämnen har blivit föremål för böcker och i mitt fall när det gäller historia finns det en uppenbar risk att ämnen blir omskrivna ju längre tiden går. Alltid är det någon som upptäcker guldkornen och de oskrivna historierna.

Vad gör man då om man inte hittar någon sådan unik berättelse? Ja, då finns det två andra metoder som jag brukar tänka på. Den första av dem är att ta en okänd berättelse, eller i mitt fall historiskt människoöde, och visa att det var intressant och allmänmänskligt spännande och i den meningen orättvist bortglömt.

Särskilt en typ av historier passar bra att skriva utifrån den metoden, och de brukar kallas för mikrohistoria. Ett utmärkt exempel är boken Martin Guerres återkomst av Natalie Zemon Davis. Den boken handlar om en helt okänd man, Martin Guerre, som var en vanlig bonde i Frankrike som gått ut i krig. 

Alla trodde att Martin Guerre hade stupat i kriget, så hans fru gifte om sig och fortsatte leva som om ingenting hänt. Så en vacker dag kom Martin Guerre hem igen. Hans öde kan alltså – trots att det i princip är helt okänt – användas för att berätta en massa om hur samhället, äktenskapet och i slutänden även livet fungerade i Europa under 1500-talet.

Det tredje sättet är att välja ett nytt och oväntat perspektiv på en redan välkänd historia. I mitt fall kan det vara att använda ett källmaterial som ingen annan har tänkt på, eller att göra nya tolkningar av redan kända fakta, eller att helt enkelt vända perspektivet till en del av personens liv som inte har uppmärksammats särskilt mycket tidigare. Det jag märkte är att man måste ta ett ganska radikalt grepp för att historien ska kännas spännande.

Jag gjorde så här med mina böcker om drottning Kristina. I dem ville jag berätta historien med henne som utgångspunkt. Alltså ville jag utgå från vilka förutsättningar hon hade genom födseln, genom situationen som hon hamnade i och genom de val hon slutligen gjorde. Resultatet blev en omvärdering av henne rätt mycket jämfört med hur andra hade sett på henne – framför allt omvärderade jag hennes politiska förmåga.

De här tre sätten – att använda sig av den unika, den okända eller det oväntade perspektivet – har varit sätt som jag har funderat på när jag valt mina ämnen.