Historia och landsgränser

Hur kommer det sig att vi fortfarande skriver historia utifrån våra nuvarande landsgränser? Det räcker att gå tillbaka hundra år så stämmer det inte. Ändå söker vi svaren om "rötterna" till landet som om landet alltid hade funnits där.

Belägringen av Helsingborg 1535. En internationell adelsarmé står mot en borgararmé från Malmö. Foto: Wikimedia Commons.

För ett litet tag sedan läste jag Gunnar Wetterbergs bok om Skånes historia (recensionen av den finns här). Det är på många sätt ett imponerande arbete på drygt sexhundra sidor. Boken är bara det första bandet i en planerad triologi om landskapets intressanta skiften, och något som slog mig när jag läste den är hur ofta historiska skildringar fortfarande envisas med att utgå från de nuvarande ländernas gränser. Vi tänker sällan på att gränserna som vi har nu oftast är – i ett något längre perspektiv – nya.



Hur länge har Sverige sett ut som det gör nu? Sedan 1905, alltså bara lite drygt hundra år. Det är inte mycket längre än ett riktigt långt människoliv. Ungefär samma sak gäller för mer eller mindre alla länder när vi börjar tänka på det. Gränser och länder är betydligt mer ostadiga och tillfälliga än vi tänker på, områden tillförs, blir självständiga eller går upp i ett annat land.

Hur kommer det sig då att historieskrivningen trots det så ofta utgår från länder som en given ram att skriva historien utifrån?

Redan Lauritz Weibull (1873–1960) kritiserade historikernas ovilja och oförmåga att ta sig ut ur sina landsgränser. Lauritz var professor i Lund och den som introducerade källkritiken i Sverige i början på 1900-talet. Han satte hårt mot den gamla skolan av historiker i Stockholm-Uppsala som var inne på att det var ”nationens” historia som skulle vara i fokus. Han själv höll mest på med äldre historia, främst medeltiden, och det var från det som han framför allt pekade på hur rentav löjligt det blev att försöka hålla sig till landsgränserna som råkade finnas under historikerns egen livstid. ”Historikern”, skrev Lauritz, ”har ingen tid och intet fädernesland.” Sådana överväganden fick inte lägga sig i vägen för att komma åt historien som den faktiskt var enligt honom.

Så varför är vi fortfarande så fångade inom våra nuvarande landsgränser? Jag misstänker att det har med historieämnets uppkomst att göra. Det var framför allt under 1800-talet som historieämnet blev stort. Det var då det fick förankring vid universiteten runtom i världen. Samtidigt gick som vi vet en våg av nationalism över världen. När historieämnet blev viktigt var det alltså samtidigt viktigt att visa var det egna landet kom ifrån. Att söka dess rötter blev populärt för historikerna.

Gränsen mellan politik och historieskrivning var då i princip obefintlig. Flera ledande historiker i Norden under 1800- och det tidiga 1900-talet var också ledande politiker – Nils Edén som var liberal statsminister 1917–1920 var en av de främsta historikerna. Han skrev framför allt en historik i flera band över riksdagens utveckling i Sverige. Riksdagens ursprung sökte han till mötet i Arboga 1435, vilket var en typiskt nationellt inställd tolkning. Under den tiden var Norden som vi vet en union, men det fanns krafter, särskilt kring Bergslagen där Engelbrekt då just gjort sitt uppror, som med Hansans hjälp ville minska unionens makt.

Edén valde att tolka det mötet som en upptakt till något ursprungligt som innebar motstånd mot en utomstående överhöghet (läs danskarna), när det i själva verket var ekonomiska strider som låg bakom Engelbrektsupproret. Någon nationell tanke fanns inte på kartan förrän runt tiden för Napoleonkrigen runt år 1800.

Ändå kan vi fortfarande känna igen de här nationella tankarna. De upprepas fortfarande alltför ofta vid universitet och skolor som ett självklart sätt att närma oss historien på. Jag tror att vi kan bli uppmärksammade på andra sidor av historien om vi är mer öppna för att se den som mer gränslös och närma oss den mer förutsättningslöst.