Skrivandets svårigheter: mindre talang, mer envishet

Fem omskrivningar. Det är vad det tog. Uthållighet och envishet är (tyvärr) mycket viktigare än idé, passion, kreativitet och inspiration. Precis som med så mycket annat i livet. Jag tror att det här är vad många faller på när de försöker skriva. En bra bok på femhundra sidor har ytterligare minst tvåtusen sidor bortslängda utkast bakom sig. 

Manuset till "Furste av Norden" blev till sist drygt femhundra sidor långt. 

"Stryk hälften och skriv om resten" ska Astrid Lindgren ha sagt. En tålmodig omgivning och en dåres envishet vid motgångar är ingredienser som lätt glöms bort när det talas om bokskrivande. 

Just nu tänker jag på den där dagen i början på oktober när jag levererade manus på min kommande bok till förlaget. Då hade jag skrivit på boken i nästan exakt tre år, och så plötsligt en dag var skrivandet klart.

Då hade jag skrivit fem hela omskrivningar av manuset. Det är alltså inte, som man kan tro, en gång som en bok behöver skrivas, utan fem. Genom arbetet varvas dagar av uppgivenhet med dagar då allt känns som att det går framåt och att det här kommer att bli strålande. 

Vägen fram till den slutgiltiga versionen av boken var med andra ord allt annat än rak.

Till att börja med var det en massa efterforskningar som behövde göras – som för vilken fackbok som helst. Man måste läsa in sig, skriva anteckningar, göra researchresor, sitta i arkiven, värdera och analysera tidigare forskares arbete, helt enkelt läsa in sig på allt som finns skrivet om och av personen som man skriver om.

Det som snabbt visade sig bli ett bekymmer var därefter hur strukturen på boken skulle se ut. Eftersom jag har skrivit ett par biografier tidigare hade jag redan funderat på om det gick att göra ett annat upplägg den här gången. Nu ställde mig det material som jag samlat inför ett fullbordat faktum: det var inte bara en trevlig idé längre, jag var tvungen att tänka annorlunda.

Nästan allt Kristian gjorde utspelade sig nämligen under några decennier mitt i hans liv, från att ungdomsåren till han var runt femtio. Det gick därmed inte att ha en rak berättelse, och innan jag kom på hur den skulle struktureras hade jag skrivit ihop boken en första gång.

Andra genomskrivningen blev det till att snygga upp historien. Nu fanns i princip allt material på plats, men det gällde att hålla bokens delar i rätt ordning och få en naturlig övergång mellan olika delar av boken.

När jag sedan på sommaren 2016 satte mig och läste resultatet var jag långtifrån nöjd. Jag bollade idéerna om vad man kunde göra med texten och kom fram till några saker som var viktiga. En av de främsta var att försöka berätta det mer levande, mer utifrån mig själv, och därmed ändra tonen och själva språket för att göra historien ännu mer relevant och närvarande. Det krävde ytterligare en tredje omskrivning.

Sedan började det till sist bli fason på texten.

Jag tror det här är erfarenheter som de flesta författare känner igen, oavsett om de skulle erkänna det eller inte. Det krävs arbete och åter arbete. Man skriver och skriver om igen, samma text men med olika ton, olika struktur. Samtidigt krävs det också ödmjukhet och en vilja att berätta sin historia som man inte får tappa mitt i det utdragna arbetet. I ett manus som det här – som blev på nästan en miljon tecken – krävs det uthållighet för att man ska lyckas få samma ton genom hela texten.

Så in i det sista höll jag på och slipade på texten, försökte få den att bli personligare, mer levande, mer läsvärd och inte minst roligare. Sätta slutet på kapitlen så det blir spänningsarkar som gör att man vill läsa vidare. Variera texten, hitta synonymer, göra den vackrare och mer indragande.

En av de absolut svåraste sakerna var att få till början på boken. Jag funderade mycket på hur man ska ledas in i texten, i vilken ordning saker och ting ska presenteras, vad vi kan förutsättas veta när vi plockar upp och börjar läsa boken, och hur man ska kunna lova att de här mer än femhundra sidorna kommer att bli intressant läsning. Resultatet blev jag till sist nöjd med, men jag tappade räkningen på hur många gånger jag skrev om och pusslade runt styckena där.

Men det allra, allra svåraste att skriva var slutet. Det får jag lämna nu och berätta om en annan gång.

Nu kan jag också rapportera att jag har läst igenom den första omgången av manuset satt på det sätt som det kommer se ut när boken trycks – och ändrat en hel del saker ytterligare. Snart är det alltså dags för tryckeriet.